Det blev en strapatsfylld resa till Frankrike och EM i lurecourcing. Min yrsel kom tillbaka vilket innebar att jag var ganska handikappad ända fram till sista dagen när vi skulle tävla. Då fick i stället Bengt ryggskott. Som tur var gick det att hålla i schack med Ibumetin. Den första rapporten från valparna (syskonen Bus) som vår son med familj passade gjorde att vi fick kalla kårar längs ryggraden. De företagsamma syskonen hade osedda lyckats rymma från sin valphage och hoppat i poolen båda två (en stor och hög pool som står på marken). Bara tack vare en snabbtänkt granne som hörde plaskandet så överlevde de för det var helt omöjligt för dem att ta sig upp själva. Resan ner i övrigt gick bra med mycket att se och när vi kom fram så låg förläggningen i princip i en stor vingård. På söndagen var så den stora dagen när vi skulle upp till bevis. Dagen började med att King helt plötsligt inte kunde röra sig. Enda förklaringen vi hittade var att han måste ha sträckt sig när det var ett litet gruff mellan hundarna om sovplatserna på natten. Nå han fick vänta för nu var det dags. Svea och Speya var först ut och Svea gjorde ett bra lopp såvitt vi kunde se medan vi tyckte att Speya såg lite lam ut. Sedan var det Mackes tur och han kom forsande i mål i vanlig stil. Allt väl ända tills att jag fick besked att han gått ordentligt omkull och att vi måste kolla honom. Vi hittade bara en skadad sporrtrampdyna och gick tillbaka till husbilen för lunchpaus. Väl där märkte vi att bakbenen vek sig på honom när han gick in och ut. Vår medföljande hundfysioterapeut kollade både King och Macke. Hon behandlade Kings sträckning - en ordentlig sådan och han gillade INTE behandlingen men blev som ny efteråt. Macke var lite svårare att hitta felet på men eftersom det skulle kunna vara en ryggskada så tillkallades en veterinär som sa att det var en kotkompression mellan två kotor och gav honom två injektioner med ??? Inte lätt med fransktalande veterinärer och nästan alla fransmän vägrar tala något annat. Samtidigt som veterinären kollade Macke var det dags för start för Speya och Svea. Svea hade bra poäng efter första loppet och låg etta bland de svenska tikarna och Speya var inte så långt efter. Den här banan var mer komplicerad än den första och det såg ut ungefär som hela havet stormar på fältet. Hundarna fladdrade omkring som vissna löv. Svea gjorde ett ganska bra lopp och en formidabel avslutning men Speya fick problem med att hitta haren - som väl var så gick det och hon kom i mål. Svea slutade på en hedersam åttondeplacering och Speya blev 43:a inte så illa med tanke på att valparna bara är drygt fyra månader. Tyvärr så var det inte en helt trevlig tävling framför allt beroende på att det var så många olyckstillbud i nästan varje lopp. Man verkade inte alls bry sig om hundarnas säkerhet när man körde haren. Det protesterades från många håll och från andra länder. Kanske tänker man annorlunda när det gäller säkerheten i Frankrike - inte vet jag. Vi hade tänkt ge oss hem i maklig takt med på grund av osäkerheten med vad det var för fel på Macke så skyndade vi oss i stället. Han var klart påverkad av olyckan och kräktes flera gångar på hemvägen. Nu är han bättre men vi skall få honom kollad ordentligt på måndag ( om han inte blir sämre igen förstås).
Dessbättre så glömmer man oftast bort de tråkiga efter ett tag och kommer bara ihåg det roliga och det fanns ju ljuspunkter också. Trevligt ressällskap, Bettys fjärdeplacering, vår galgo-europamästarinna och inte minst våra italienares (även om de var minst) fina prestationer. Fantastiskt också att ha en hundfysioterapeut med som dessutom var så skicklig.
Robert och de andra lagledarna.
Spex innan prisutdelningen
Även det svenska laget visade framfötterna
Betty på en hedrande fjärdeplats
Två av våra "italienare" på pallen
.JPG)
